Klagomuren: Andnöd och förvärkar (och så lite babyförberedelser)

VARNING: HÄR KOMMER EN ORDENTLIG KLAGORAMSA.
FÖR MER BEHAGLIG OCH GNÄLLFRI TEXT, HOPPA NER TILL SLUTET AV INLÄGGET...

Oj vad det regnar bilder på nyfödda på min facebook-newsfeed. Jättesöta! Själv ser jag avundsjukt på dem och önskar att de sista veckorna kunde gå fort nu. Jag mår inget bra alls och har svårt att första vad det är för underbart med att vara gravid, annat än vetskapen att man snart ska bli föräldrar till ett litet underverk. Det underbara kan jag nog komprimera till en period på några veckor: dagarna innan illamåendet började och dagarna efter att det slutade, innan följande krämpor kom (även om ovissheten och nervositeten förstörde en del av det underbara), dagarna då man började inse att det var på riktigt och att vi troligtvis skulle få behålla babyn, ultraljudsdagarna, dagarna man kände de första sparkarna och dagarna de blev annorlunda och mer konkreta. Resten av graviditeten skulle jag gärna snabbspola över, faktiskt. Men vi är väl alla olika.

Visst är jag stolt över min stora mage, tycker mamma-magar är jättefina och visst är det mysigt när Den vilda bebin rör på sig sådär snällt. Men det gör faktiskt ont ganska ofta också, och då tycker jag inte det är så mysigt alls om vi ska vara riktigt ärliga (även om jag hellre tar de sparkarna också än att han skulle röra på sig oroväckande litet).

Jag har jag svårt att andas och känner mig svag, det svartnar för ögonen efter minsta lilla ansträngning och en liten stackars superlångsam promenad med hunden runt kvarteret gör att jag måste sitta och vila i minst 30 minuter innan jag vågar stiga upp igen. Det regnar förvärkar och även om de inte är smärtsamma i stil med riktiga sammandragningar (de lärde jag mig hur de känns den gången jag blev medicinskt tömd och fick så fruktansvärda sammandragningar att jag till slut förlorade all tids- och rumsuppfattning och trodde att hela innanmätet på mig höll på att rivas ut. Jag vet vad jag har att se fram emot i augusti...) så är de väldigt obehagliga, utan att gå närmare in på detaljer. Gör mig soffliggande en god stund, iallafall.

Jag sover hackigt och har svårt att hitta bekväma sovställningar, även om Dream Genii-kudden hjälper en del. Och jag är så frustrerad över att inte kunna göra nånting utan hjälp. Det finns ju så mycket att göra här hemma och det kliar i fingrarna men jag vet att minsta lilla ansträngning sätter igång förvärkar. Sen har jag en del andra intima krämpor som gör det tungt att vara och röra sig också, men det är nog lite TooMuchInformation så det låter jag vara obeskrivet. :)

Man ska inte klaga, jag vet, men nog ser jag avundsjukt på bilderna på de nyfödda och nog skulle plus minus 7 veckor få gå snabbt nu! Med fasa tänker jag på, att jag kan vara tvungen att gå omkring och 2 veckor PLUS 5 dagar över den "egentliga" tiden, eftersom BF inte ändrades officiellt efter ultran (det hängde på en dag på ultra nr 1 och på ultra nr 2 ändrar man inte längre, om det inte handlar om flera veckor, sa de), utan hon som ultrade bara sa "men räkna med förlossning närmare 8.8 än 13.8".

Gud vad jag hoppas att det skulle svänga, och jag skulle få må lite bättre ännu! Jag skulle SÅ GÄRNA vilja njuta lite av den sista graviditetstiden också. Snälla säg att det lättar i lite också, och inte bara blir värre. För just nu känner jag mig ganska eländig och 9 veckor till låter inte alls trevligt.

Nåja. Om vi skulle skriva om nåt trevligare också, och se lite positivt på tillvaron.
Ni som hoppade ner i texten, det var hit ni skulle hoppa. ;)
Jag har ju åtminstone inte fått några ordentliga foglossningssmärtor ännu. Och alla nätter är inte lika hemska, ibland kan jag till och med säga att jag sovit riktigt gott! Och allt det tråkiga är ju fysiska saker, i övrigt har jag ju det hur bra som helst och har lyckligtvis inget känslomässigt som tynger och oroar mig. Så trots en tung tillvaro rent fysiskt är jag ju på bra humör en stor del av dagarna ändå :)

Förra veckan blev lilla badrummet inrett med skötbord (ett begagnat Brio Wall), och skötbordet "inreddes" med allt vad som kan behövas vid blöjbyte etc. Brio Primon bar jag till Kian, bort ur klädskrubben som är irriterande fullproppad. Jari får montera isofixen i baksätet då han hinner, än så länge är den bara provisoriskt fastsatt med bilbälte. Jag sökte fram nappflaskor och annat som ska steriliseras innan användning och körde ett flask-kok. Packade det som redan packas kan i sjukhuskassen och handlade saker som kan underlätta amning (som Lansinoh-salva och amningsvårtskydd). Försökte fundera ut vad det är vi kan göra/skaffa nu för att inte behöva rusa till butiken, eller springa runt i panik och fixa, det första vi gör efter BB. Speciellt med tanke på att det troligtvis är Jari som får sköta allt sånt ensam den första tiden, jag lär väl främst fungera som mat-sömn-och tvättmaskin... Försökte komma ihåg alla "gör sen inte som vi och spara det till sista minuten"-råd jag fått, och lyda dem. Som att fylla på blöjförråd, köpa hem några burkar modersmjölksersättning och en burk "pruttmedel" (medicin mot babyns luftbesvär) :)

Någon kanske kan tycka att jag är ute i väldigt god tid, själv ser jag det som att jag gör det jag kan nu med mina sista krafter, innan det blir för kämpigt att göra nånting alls!

Idag ska jag ta itu med projekt "Babyns byrå". Tömma den på allt vad som nu finns däri, och fylla med babyns saker och kläder. Så idag kommer nog att bli en riktigt mysig gravid-dag trots krämporna :) Att få känna på babykläder gör alltid att en stor del av det jobbiga glöms bort för en stund. Mjuka små söta babytossor och mössor och dräkter.  ❤ ♡ ❤ Och paja magen och tänka på att jag snart har klädernas ägare i famnen också :) ❤ ♡ ❤

Sen göra nåt mindre trevligt, och gå till biblioteket och skamset lämna tillbaka lite Giddens och Goffman och så. Och skämmas över att det inte blev nån gradu innan babyn kom. Nå, en vacker dag kanske den blir klar också! "Livet först Linda, livet först.", som en NTNU-professor jag träffade på Nådendalskonferensen sa.

På torsdag ska jag till läkaren, jag tog kontakt med rådgivningen och frågade lite om både det ena och det andra och de ville kolla mig för säkerhets skull pga. förvärkarna. Det är säkert inget, jag slår vad om att jag är så "fastsluten" man kan vara och att babyn inte kommer förrän typ 41+6 (om det nu inte blir planerat kejsarsnitt då, av storleksanledning t.ex. - alla himlar ju sig över min jättemage..), men det är ju bra att kolla.

Ha en skön sommardag, alla. :)