"Förberedelser inför moderskapet" - eller helt enkelt bara en för jävlig sida av graviditet

Håhåjaja, jag börjar allt mer känna mig främmande för min egen kropp. Jag har svårt att andas och får hålla på och räta på mig och riktigt kippa efter luft ibland. Det är tungt att sitta(!) på vissa stolar som den mjuka kontorsstolen, och överlag är det jobbigt att hitta bekväma sittställningar. Benen i kors kan vi ju bara glömma. Det är nog bara att breda ut dem så bra det bara går, så magen får plats emellan. Sömnlösa nätter, toalettspring både dag och natt, ilande sparkar/knuffar mot revbenen/bröstkorgen, huvudvärk som hälsar på ibland, lika så illamåendet som gjort en comeback (om även mycket mildare än i början av graviditeten), ont lite här och var.
 
Ja, det är ett väldigt litet pris för det man får i slutändan, och det kan ju tyckas som otacksamt att klaga över tillvaron när man är så lyckligt lottad att man ska få ett litet mirakel. Men då man känner sig som mest eländig har man nog lust att kasta något hårt eller ruttet mot dem som skrivit saker som att man ska "se känslosvallen som en tid för personlig tillväxt" och en tid att lära sig att kontrollera sig själv och sina känslor eftersom "det är en väsentlig del av modersinstinkten" (båda i kaksplus.fi - raskausviikot, om jag minns rätt),  eller att saker som "sömnbrist gör kvinnan förberedd inför moderskapet"! Jag säger som en finsk mammabloggare (Project mama: http://www.projectmama.info/2013/01/raskausviikot-explained.html): Joitain se saattaa ihan vaan vituttaa.

I helgen hade jag en riktig mardrömsdag, då alla symptom man bara kan ha dök upp på samma gång. Efter promenad i solen i Nådendal och en matshoppingresa till Prisma var jag alldeles slut, det värkte överallt och jag mådde illa. Jag fick gå och lägga mig trots att det var mammas 60-årsdag och vi hade besök av bror med sambo. En dryg timmes vila hjälpte inte mycket, och längre kunde jag inte vila, för sen var det dags att stiga upp och göra sallad till middagen, eftersom den tyvärr inte fixade sig själv (och inte ville jag be mamma göra den heller när det nu en gång var hennes födelsedag och stackarn hade jobbat på här i flera dagar och hjälpt mig med städning och trädgårdsarbete). Hela kvällen och ännu följande dag kände jag mig som en zombie, och jag kan berätta att nerverna inte var de mest hållbara! Hormoner, säger de att gravida kvinnors humörsvängningar beror på. HORMONER? Vilket jävla ljushuvud har kommit fram till det? Räcker det inte som orsak att gå runt och känna sig som att huvudet exploderar, ha svårt att röra sig för att man har svalt ett par bowlingklot som tynger ner hela kroppen, ha svårt att ens hitta en bekväm ställning att sitta i, inte klara av det som man klarat av förr utan vara tvungen att be om hjälp gång på gång med de simplaste saker som att plocka upp något från golvet, och gå omkring med en känsla av att  man inte får luft? Det är inte lite självklart att humöret inte är på topp när man har ont och känner sig som en bråkdel av sig själv?
Nej men det handlar ju om kvinnor, då är det väl klart att allt måste förklaras med hormoner. Suck.

Men, lyckligtvis: det är inte alla dagar som är sådär jobbiga. Och ännu går det relativt bra att ta små promenader med hunden, och någon foglossning har jag inte märkt av, förutom små knivstick ibland (mer detaljerad beskrivning låter jag bli, kan bli lite too much information, haha). Idag verkar vara en helt okej dag, jag kan röra på mig någorlunda normalt, ingen huvudvärk, sovit någorlunda okej, och inget ont någonstans, varken i magregionen eller på andra ställen. Lite illamående, men det är inte så farligt. Och lillkillen i magen trampar på sådär sakteligen, lite mjukt och mysigt, bara som en påminnare om att mamma, jag är här och mår bra. Och har inte ens hicka nu (jag tycker det är obehagligt med dendär hickan!) :-)

Humöret är därefter, jag känner mig -nästan- som en mänska och tänker ta mig till IKEA som sällskap åt Linda då hon kommer från jobbet. Och författa ihop ett mail och fråga hur jag ska göra med ansökan om studierätt, för någon gradu kommer jag nog inte att få ihop före bf, det ska nog ske ett under isåfall. Och så ska jag väl ta mig till butiken som säljer MUSCH hundmatsprodukter och bunkra upp Sannis (BARF-)matförråd lite. Om jag blir riktigt ivrig kunde jag ju t.o.m. göra lite mer grönsakspure åt henne och frysa ner..nå, vi får se :-)

Hej med er!