2 månader

Usch, så tiden går. Och jag hinner aldrig skriva. Nu också, borde jag egentligen hänga upp tvätt, eller dammsuga (det har ingen gjort på en månad), eller ens plocka upp lite grejer. Men efter att Oliver somnade för 45 minuter sen, och jag sen städat upp i köket, satt igång en diskmaskin, steriliserat flaskor/nappar/etc och hafsat i mig en äcklig mikropizza, bestämde jag mig för att nu häller jag upp en Moccachino åt mig och gör nåt åt denhär bloggen som det ekar tomt i nuförtiden.

Det kan jag behöva efter denna morgon, som började med att en mamma med förskräcklig sömnbrist (hade svårt att somna efter amningen kl.4 så nattens sömntimmar kan räknas på en hand) satt med en skrikande Oliver i famnen, som av någon anledning (precis som igår) inte ville äta fast han var hungrig. Till slut, då han var alldeles utmattad av gråt, nappade han tag i bröstet och åt sig mätt och nöjd. Sen somnade han. Igår fick jag locka honom med en liten skvätt ur flaskan först, först då gick det. Vet inte vad han har för protestdagar nu igen, hoppas det går över lika fort som förra gången. Kanske min mjölkproduktion nu har sin andra "stabiliseringsinställning" på gång.

Oliver, ja. Det blev en Oliver Frans Iisakki. Oliver för att det är ett fint namn och låter nästan lika i både finlandssvenska och finska munnar. Vi hade funderat på Joel men det låter så olika: "Jooel" på svenska och "Jåel" på finska. De andra namnen är släktnamn, Iisakki kommer från pappans sida och Frans kommer från min släkt. Jag ville egentligen att han skulle heta Konrad (gärna som tilltalsnamn, till och med), som min farmors pappa, men det tyckte pappan var för svårt. Så då blev det Frans, som min farmors pappas bror. Vi ordnade dopet hemhemma, i pappans föräldrahem, och fick stor hjälp av släktingar och vänner med att ordna. Jag har ingen aning om när jag skulle ha hunnit baka något, så det var jätteskönt att slippa det projektet. Visst, om nån hade vaktat Oliver medan jag bakar då, men det hade ju varit plus minus noll.

Oliver har börjat jollra en hel del. Sedan ungefär 5 veckors ålder är det mycket "Äu, äu" och "Bfff", samt en del fnitter :-) Kvällsgråten har han slutat med för flera veckor sen, då vi en kväll då det råkade finnas pumpad mjölk i kylen bestämde oss för att ge den skvätten åt honom då han bara grät och grät fast han nästan var fastväxt vid bröstet. (Ända sen vi kom hem från BB satt jag hela kvällarna och ammade, ammade, ammade. Och särskilt litet mjölk har jag inte heller haft, snarare tvärtom. Men på kvällarna har det nog sinat i brösten när de inte ens har hunnit fyllas innan han vill äta nästa gång.)

Gråten slutade tvärt och samma kväll somnade han utan att skrika otröstligt i en timme innan han somnar, som han brukat göra innan dess. Nästa dag hade vi rådgivning och då frågade jag om vi kunde börja ge extramjölk på kvällarna, om det hjälper mot gråten, kanske han är hungrig helt enkelt? Hälsovårdaren sa att vi kunde prova några kvällar i rad, det kan hända att han är extra hungrig på kvällarna om han äter mindre på dagarna. Särskilt om han inte verkar ha nåt problem med brösten trots att han får flaska. Och det har han inte verkat ha, han tycks gilla brösten precis lika mycket som förr, äter först ivrigt och glupskt, sen saktar han i, sluter ögonen och "äter efterrätt" (alt. använder bröstet som napp) tills han somnar.

Så varje kväll sen dess har han fått en extraskvätt, ca 80-100ml, och det är en helt annan pojke här i huset. Glad och nöjd och somnar utan problem! Och helt andra föräldrar också för den delen, vi är inte alls lika utmattade längre. Och vad skönt det känns när man ser att han är nöjd, det gör ju så ont att se när han är ledsen. Men nu börjar den pumpade mjölken ta slut och jag är ganska trött på pumpandet, så jag vet inte riktigt hur vi ska göra, jag får fråga på måndag då vi ska till rådgivningen. Får se om de tycker att vi kan ge en skvätt ersättning då istället om det inte finns pumpat, om han verkar behöva extra mat. Vad som helst bara vi inte behöver gå tillbaka till kvällsskrikandet, gunådemig vad det skär i både huvud och hjärta...

För tillfället använder han främst storlek 62. Vissa 56:or passar än och vissa 62:or är för små (korta) på längden, vissa 68:or sitter bra. Beror så på märket, eller egentligen inte det heller, samma märke kan ha helt olika storleks kläder (H&M är ett bra exempel, lita aldrig på vad som står på deras nummerlappar...). För några veckor sen vägde han 5860 och var 59cm lång om jag minns rätt, eller var det 60, orkar inte söka fram rådgivningskortet.

Något jag är ivrig över i dessa dagar är ergonomiskt bärande, alltså att bära i bärsjal eller ergonomisk bärsele (Manduca, Tula, Wompat etc). Jag började med att lära mig knyta trikåsjal, hade besök av en bärsjalslärare (de jobbar på frivillig basis och gör hembesök här i trakten, kolla kantoliinayhdistys.fi) som visade mig hur man gör kietaisuristi2, den enda knytningen som man nuförtiden rekommenderar för trikåsjalar, sa läraren. En knytning som funkar bra för bebisar som ännu gillar att ha ansiktet mot mamman (inte för ugglor som tycker omgivningen är mer spännande) och särskilt då de ännu behöver stödas i nacken. Oliver stöder själv ganska bra sitt huvud redan men ännu kan det komma små knyck ibland, och så länge det kommer såna måste man stöda huvudet (sa de på rådgivningen då jag undrade hur man vet när de stöder huvudet tillräckligt bra).

Såhär stolt var jag första gången jag gjorde en lyckad knytning och Oliver somnade i trikåsjalen

Men snart börjar trikåsjalen bli för "liten" för Oliver. Den är mjuk och mysig men ju tyngre han blir desto svårare är det att få trikåsjalen tillräckligt stadigt knuten. Snart är det alltså dags att gå över till stadigare alternativ. För det ändamålet har jag skaffat en BB Slen, som jag råkade hitta på loppis för en spottstyver (med tanke på att den var så gott som oanvänd). En lång vävd sjal i bomull som jag precis har börjat lära mig använda. Man kan göra samma knytning med den också, men det är lite krångligt då den inte töjer som trikåsjalen. Jag har alltså istället lärt mig kietaisuristi 1, ("front wrap cross carry" alt "front wrap cross carry with a woven wrap" hittas det på på youtube) en "basic" knytning för vävda sjalar ("fwcc with tricot" ger träffar där kietaisuristi 2 visas). Igår såg jag också en kompis knyta front cross carry och hüftschlinge, två knytningar som jag är ivrig över att börja använda bara Oliver stöder sitt huvud lite bättre. Övade på den ena och den var inte alls svår. Den andra såg inte svår ut den heller. Jag är också ivrig på att skaffa en "rengasliina" för de stunder då man behöver ett snabbt alternativ, t.ex. för amning, då mamma har bråttom och inte hinner göra en ordentlig knytning eller t.ex. shoppingturer. Ryggknytningar ser jag också fram emot att lära mig, t.ex "double hammock double rings" tycker jag ser trevlig ut. Men det är ett senare kapitel :-)

Första någorlunda lyckade FWCC-knytningen med den vävda sjalen

Varför jag gillar bärandet så mycket är för att det ger armarna fria åt mig, och Oliver gillar att sova i sjalen och blir lugn där om han varit ilsken. Bärsjal rekommenderas ju ofta i "babyguider" som hjälp mot luftbesvär, kan ju hända det är därför? Det är mysigt också, att vara så nära varann. Och på hundpromenader är det praktiskt då man inte behöver reda ut koppeltrassel från barnvagnshjulen. Fast hittills har jag bara använt Manducan (selen) då vi varit ute med hunden, det har känts stadigare och säkrare för mig som är ovan.

Nepp, dags att avrunda för idag. Byket hänger väl tyvärr inte upp sig själv, snarare börjar det lukta illa :-P Får väl avsluta med en bild på Oliver, tyvärr har jag ingen nyare på datorn än en 2 veckor gammal sådan, men den får duga fast den dessutom är suddig och inte vill vända sig rätt (orkar inte trixa med extraprogram).