Mensen som aldrig kom, graviditetsvecka 5

Tisdag 4.12
Dagar: 4+0
Idag borde mensen börja. Jag måste få veta, har hcg stigit? Gör ett morgontest. Väntar på resultatet och hjärtat dunkar. ”Gravid”, syns det genast på skärmen. Veckoantalet låter dröja på sig, det känns som en evighet. Till slut dyker ett ”2-3 veckor” upp. Jag kan knappt tro mina ögon, står bara och ler. Är det faktiskt möjligt att jag är gravid?


4+1-2
Känner mig ”helt normal” men samtidigt lite annorlunda. Om man tänker på hurdana känslor man hört om att folk får i början av graviditeten så känner jag inget. Men samtidigt:
-jag är hungrig hela tiden.
-Min mage känns som en ballong och det trycker på nedre delen av bröstkorgen.
-Magen funkar inte riktigt som den brukar. Stressmage? tänker jag. Jag kan ju inte påstå att jag tar det lugnt, haha...
-Jag har börjat få domningar i händerna/handlederna, det har jag aldrig haft tidigare

Och hysteriskt googlar jag alla känningar. Men tycker ändå de är så obetydliga, jag borde väl känna mer? Eller? Och varför inget ”morgonillamående”? Lite obehag känner jag då och då men vet inte om det kan räknas till illamående direkt.

Bokar tid för tidigt ultraljud v.7 (6+3). Innan vi åker på jullov vill jag veta hur det ser ut där inne i magen, medveten om risken att där inget syns (åtminstone än). Men OM där hörs ett hjärtljud, kan jag slappna av och njuta av julen. Och om där inget finns, eller om något tyder på missfall, kommer jag också att känna mig lugnare på nåt sätt. Det kanske låter helknäppt, men ovissheten känns värst.

v.4+3
Med kören på konsertresa. Har ont i vänstra sidan av magen, lite som en svag menssmärta. Den försvinner inom en halvtimme och senare känns den på vänster sida. Jaha, tänker jag, nu är det kört! Snart kommer de små blödningarna, snart är det över.
Berättar åt sambon om tankarna, att det känns som att det går illa. Sambon avfärdar min oro med ett lugnt och säkert "det gör det inte alls det". 

v. 4+4
Känner mig hur bra som helst när jag vaknar. Men när jag sitter vid frukostbordet stiger obehagsskänslan. Något senare, då jag sitter vid datorn och dricker kaffe, kommer en våg av kallsvett över mig och jag får springa till toaletten. Hinner inte söka fram någon hink eller så, ställer mig vid lavoaren och ”hostar” kraftigt en gång. Står kvar en stund och väntar på nästa våg, men känslan lättar. En halvtimme senare går jag ut på gården med valpen, som springer omkring medan jag plötsligt stannar till,vågen kommer igen. Står och ”gulpar” och hoppas att grannarna inte ser mig. Ett par ordentliga ”tomma host-kväljningar” och känslan lättar igen.

Här börjar mitt morgonillamående, som inte är något morgonillamående utan ett frånmorgontillkvällillamående. Spyr gör jag inte så många gånger, men mår illa och är luktkänslig. Och kaffe? Fy tusan. Nästa gång jag klarar av att dricka kaffe är omkring v.13.