40+6 (41+4) - Frustration, nervositet och några frågor till den som vet

Ne-e, ingen baby denna helg heller.
Jag som hade så mycket symptom där kring vecka 35(?), och har gått omkring med "träningsvärkar" (heter de nu sen sammandragningar eller förvärkar på svenska, dedär "harjoitussupistukset") sen vecka 20! Var nästan var säker på att det inte går till beräknat heller, så som jag mådde veckorna innan BF.
Men sen lugnade det ner sig. Som om kroppen märkte att den hade kört på lite för hårt och började spara krafter. Men, läge att lugna ner sig då?!?

Så, förra veckan hände ungefär följande:
På onsdag hade vi rådgivning, och allt var ok förutom att blodtrycket hade stigit ytterligare och urinprovets svar sammankopplat med detta gjorde att HV ville skicka mig på blodprov för att utesluta havandeskapsförgiftning. Hon sa att jag fick välja själv om jag ville gå, för symptomen var så små, och jag som är livrädd för blodprov och vägrade sockerbelastning pga detta (skulle inte ha klarat av tre prov på rad, särskilt på tom mage, när redan ett brukar få mig att svimma och gråta - det handlar om skräck/fobi på den nivån, alltså) fick nog svälja några gånger innan jag tackade ja till remissen. Jag försökte intala mig själv att då får jag "checka av" ett orosmoment på listan (...och "bara" oroa mig för resten jag har på min rädslolista: jättebaby, igångsättning, kejsarsnitt och att det ska hända nåt med babyn (före/under förlossningen)).

(Btw, om någon som inte själv känt samma oro undrar varför jag är rädd för ovanstående, är de mer eller mindre rationella orsakerna här: 

1. Jättebaby: pga det stora sf-måttet och folks HERREGUD-reaktioner på min mage är jag rädd för vad jag ska måsta få ut ur mig, eller ännu värre, att det inte går utan jag blir kärrad iväg på:....

2..... Kejsarsnitt (för att jag är livrädd för alla kirurgiska ingrepp och nålar)

3. Igångsättning (känsliga hoppar över denna beskrivning):
Pga mina erfarenheter av vad Cytotec kan göra med kroppen: En dagslång sammandragning utan paus, som når de smärtgrader då man inte kan sitta, inte stå, inte ligga, bara vagga från sida till sida mot något stöd för armarna medan smärttårarna rinner. Man har ont från bröst till höfter, ryggen och magen, allt är i brand. Man tror att man behöver på wc hela tiden men det gör man inte, och att försöka sätta sig på eller stiga upp från wc-stolen orsakar en sån brännande rivande känsla inuti att man tror att någon skär upp en med kniv inifrån, (vilken sitter i även medan man sitter, men når sin topp då man stiger upp eller sätter sig) så man har lust att skrika men inte har några krafter kvar till annat än att gråta, kvida och hoppas på att någon ger en eutanasi snart. Detta. Utan andningspaus emellan, från morgon till kväll.
Tror ni jag kommer att be om att de försöker med t.ex. ballong i första hand? :-P

4. Varför man är orolig för att nåt ska hända åt ens barn, är det sen innan, under eller efter födsel, behöver jag väl knappast förklara. Men varför rädslan ökar för varje dag jag går över 41 veckor har väl att göra med att, ja, över 41 veckors graviditet är sammankopplat med en högre risk för allt möjligt otäckt.

(Och nej, det hjälper inte vad än någon säger om hur befogade eller inte befogade mina rädslor är, det har ungefär samma effekt som "jamen blodprov är väl inget att vara rädd för, det är ju bara ett litet stick" eller "sitt stilla så gör getingen ingenting åt dig" eller "denhär spindeln är bara stor och lurvig, inte farlig alls")

Ja, så jag var på blodprovet på torsdagsmorgonen och det var faktiskt otroligt nog en inte alls så farlig upplevelse denna gång! Hade nämligen köpt hem Emla-salva som jag smörjde på en timme innan. Jag som brukar tycka att det känns som att någon nyper mig i armvecket jättehårt kände absolut ingenting. Jag frågade till och med om hon hade gjort nåt redan? Japp, tre rör, var svaret :-)
Och toxemi-svaren kom samma dag och var "rena" så det var ju skönt. Förutom sappihapot (sv. gallsyror??? Med dem diagnostiseras iaf leverdysfunktion), de skulle jag ringa om nästa dag. 

Nästa dag, fredag, skulle jag alltså ringa om gallsyrorna. Men under förmiddagen började jag läcka nåt konstigt och vattnigt som jag inte gjort förr, och som jag väl inte ids beskriva här, men jag ringde barnmorskan som har fredagsdejour på vår rådgivning ang. provsvar (som var så bra de kan vara) och frågade samtidigt vad det kunde vara för "flytning" jag hade. På basen av min beskrivning gav hon rådet att för säkerhets skull gå och ta fostervattensprov på mödrapolikliniken, så på fredag eftermiddag åkte vi till universitetssjukhuset. Först satte de mig i "käyrä" (kurva?) alltså mätte babyns hjärtljud under en halvtimmes tid. De var normala och babyn mår bra, sa bm. (De mätte också sammandragningar men eftersom jag inte hade några kännbara sådana under den halvtimmenfrågade jag inget om det, och bm sa inget heller) Sen tog de två prover, ett med lackmuspapper och ett annat som jag inte vet vad det var, för att se om det var fostervatten som hade läckt, men båda proven tydde på det motsatta så vi fick åka hem. (Samtidigt togs ett annat prov som jag inte kommer ihåg vad det var, men bm förklarade att det är ett prov som tas innan födseln för att de ska kunna ge antibiotika vid behov och att om de tog det nu så slapp jag ta det sedan då jag kommer in på förlossning)

På lördag hade jag en smärtsam sammandragning på eftermiddagen, den var så pass ilsken att den framkallade tårar och gjorde mig stum för en stund. Men efter det kom inga s.k. uppföljare (bara oregelbundna, inte-så-smärtsamma). På kvällen efter bastun hade jag sammandragningar i en timmes tid med 10-12 min mellanrum. De var inte så smärtsamma, men tunga, om man kan säga så. Tog musten ur mig och gjorde så att jag till slut spydde(! sammandragningarna måste ha tryckt ihop tarmarna på nåt sätt??). Efter en timme avtog de sakteligen och efter en panadol somnade jag och sov riktigt gott natten till söndag.

På söndag hade jag en smärtsam sd på förmiddagen, den följdes inte upp av några regelbundna eller smärtsamma sd, hade oregelbundna smärtfria sd hela dagen. På kvällen en smärtsam, sedan under en dryg timmes tid med 15 min mellanrum av båda sorterna. Sedan lugnade det sig igen.

Idag har jag bara haft två sd, båda smärtfria. Alltså sådana där magen blir alldeles stel och det känns som nån skulle blåsa upp en ballong inne i magen så att den töjs ut till sitt yttersta, men det gör inte ont-ont, det är mest obehagligt.

Är det förresten nån som vet hur man egentligen räknar mellanrum mellan sd? Ska man räkna från att den förra lättade tills den nya började, dvs "räkna tidsmellanrummet mellan sammandragningarna", eller räkna från att den första började tills nästa började osv?

Imorgon har vi rådgivning, och eftersom det då enligt ultran är 41+5, sa HV att hon skulle försöka få mig på överburenhetskontroll till TYKS då. Skönt att få åka på kontroll så man får veta vad de tycker, om det verkar ok att gå lite mer över tiden eller om det är bäst att göra något åt saken. Även om jag hoppas på att slippa igångsättning vill jag ändå att de undersöker för säkerhets skull.
Det lät som att HV menade att jag isåfall skulle få åka på kontroll samma dag men jag vet inte om vi förstod det rätt? Är det någon som vet hur fort man vanligtvis får tid efter att rådgivningen har kontaktat sjukhuset? Det kanske är olika på olika sjukhus förstås, vet någon hur de brukar göra på TYKS?

Och efter att man varit på kontroll är det väl individuellt hur de gör, om de anser att det inte är någon fara för babyn att man väntar lite till. kanske de t.o.m. låter det gå till 42+2 som enligt ultran skulle vara på lördagen men enligt det officiella BF-datumet nästa torsdag (42+2 är iallafall senaste igångsättningsdag på Kätilöopisto, antar att det är lika överallt i Finland)..... Och förstås, om det inte är riskabelt på nåt vis och babyn verkar vara tillräckligt liten för att få växa lite till (har jag svårt att tro) så har jag inget emot att vänta heller, vill ju som sagt slippa igångsättning.

Suck. Börjar verkligen bli frustrerad. Som tur är jag inte ensam om att känna såhär: läser erfarenheter av andra som gått över BF och normala reaktioner verkar vara allt från deppighet till ilskenhet till oro till frustration... behöver inte känna mig konstig på nåt sätt ;-)
Sitter nu här utan de minsta känningar och ber för brinnkära livet att det ska hända nåt idag så vi slipper fundera på TYKS-kontroll överhuvudtaget! Sänd några böner till ovandär, eller vad ni nu än sänder dem till, för min skull ni också! (Sänd några bönder till ovandär skrev jag i misstag, men det hoppas jag ni inte gör)

Tack. :-)