Varför är det så svårt att prata om negativa saker?
Varför vill vi inte medge att allt inte är så rosigt?
När jag själv var med om ett missfall en gång i tiderna, kom det som en total chock för mig. Jag trodde missfall var något jätteovanligt, sånt händer ju inte - jag hade ju aldrig hört om nån i min bekantskapskrets som fått missfall, och det lilla jag läst om det i tidningar hade gett bilden av en tragedi som händer en liten, liten skara mänskor som bara har väldigt otur. Eller kanske, vars kropp det är nåt fel på.
Det var först när jag började läsa runt på nätet som det gick upp för mig hur vanligt det är.
Ja, dessa nätdiskussioner och mammaforum som folk så fnyser åt, dem ska man ju absolut inte läsa för det är ju inte annat än intelligensbefriade, hysteriska och sinnessjuka kvinnor (ja, du som märkte syftningen till synen på kvinnor och mentalvårdshistoria märkte alldeles rätt), instängda i sin lilla familjevärld och som inte har något liv utanför detta som skriver i dem. Och de som läser spalterna kan förstås inte tänka kritiskt utan sväljer allt som står i dem som allmängiltig fakta, eller hur.Och efter hand, då jag själv började prata om missfallet med folk omkring mig. Var och varannan hade ju
varit med om det. Det var inte jag som var på något sätt ovanlig eller defekt. Det ovanliga kanske isåfall låg i att jag sörjde öppet, berättade om missfallet, bröt ihop och var sjukledig i flera dagar, och efter att jag repade mig fortsatte att prata om det som en naturlig sak (då det råkade komma på tal alltså, inte så som det kanske humoristiskt kan tolkas, att jag skulle styra över varje vardaglig diskussion till "ja alltså då jag fick missfall...").
Samma sak tycks gälla barnlöshet. Det är nog långt fler par i vår omgivning som kämpar med det än vad vi har en aning om. Långt fler som varje gång de får höra "jaha, börjar det inte bli dags för er att få smått då?" känner ett knivhugg i hjärtat och kämpar för att hålla god min och inte "tappa ansiktet". Jag menar inte att det är fy skam att inte vilja skrika ut "VI FÖRSÖKER FÅ BARN MEN DET GÅR INTE", det är väl helt förståeligt att man inte alltid orkar eller vill prata om sina sorger med omvärlden. Att det är något man vill gå igenom med sin partner och bara stödja varandra. Jag bara undrar om folk låter sig hindras av nån slags skam och det-är-nåt-fel-på-oss-tanke, och hur vi skulle kunna komma bort från den. För att kanske också få stöd av den omgivning som ofta kan ge oss mycket mer kraft än vi kunnat föreställa oss, bara vi vågar ta emot den. Och motverka dendär allmänna uppfattningen(?) om att barnlöshet är något ovanligt och att det, just det, är något fel på mänskor som inte lyckas bli med barn utan, eller kanske ens med hjälp av, fertilitetsbehandlingar.
Och så har vi detdär med fosterdöd. Nej, det är inte så vanligt. Det är väl den reaktion man får av folk, då man tar upp ämnet. Ackompanjerat av en min som liksom vill avsluta diskussionen där och nu. Som om det vore farligt att prata om det, eller onödigt eftersom det ändå "inte händer". Men det är heller inte alls så ovanligt. Årligen är det ungefär 200 familjer i Finland som mister sitt barn på det viset. Och även om det inte är troligt att det händer en själv, ska det väl ändå inte vara förbjudet att ibland känna en liten "tänk om" rädsla?Jag tror inte det är farligt att vara lite rädd ibland, tvärtom! Och absolut inte farligt att våga prata öppet om den rädslan. Det kan istället vara skönt att få det sagt och få diskutera det med någon som inte hyssjar bort det med en gång. Så upplever jag det iallafall, att de dagar som det t.ex. varit ovanligt lugnt i magen och jag blir lite orolig för om allt är bra därinne, och dendär skrämmande tanken om att kanske förlora barnet smyger på, är det otroligt befriande och lugnande att för det första bara få uttrycka sin oro högt åt någon. Redan det kan göra att man känner sig bättre. Och att få mötas av något annat än "Äh." och en "Men lägg av nu"-blick. Det är ju ändå lite skillnad på att vara lite orolig ibland, och att låta sig uppslukas av en rädsla som styr hela ens vardag (och en stress som säkerligen påverkar barnet i magen). Jag vägrar dessutom tro att det är så ovanligt att vara rädd och orolig ibland, t.ex. när det annars så livliga barnet plötsligt har en väldigt stillsam dag.
(Den som vill läsa mer om fosterdöd kan gå in på t.ex. http://www.fosterdod.fi/svenska/svenska/framsida/)
Och amningen då. Det verkar fortfarande råda någon slags amningshysteri, också bland en del hälsovårdspersonal. Råda en tanke om att de mammor som väljer att inte amma är själviska, lata eller bara ger upp för lätt, har inte försökt tillräckligt. Söndertrasade bröstvårtor som gör varje amning till en mardröm, en baby som bara skriker vid bröstet (för att han kanske t.ex. inte får ut tillräckligt med mjölk och är jättehungrig)... nej, det ordnar nog sig. Försök lite till och lite till. Du är en dålig mamma om du inte gör det. Nog skulle väl de flesta välja amning om det bara gick? Det är väl tusans mycket enklare att alltid ha med sig maten vart man än går i två praktiska behållare, än att vara tvungen att släpa med sig burkar och saker? Och om både mamma och framförallt baby blir nöjdare och gladare av att barnet får äta ur flaska (vare sig det då är bröstmjölk eller modersmjölksersättning) - är det själviskt, det?
Men vet ni. Jag tror jag får fortsätta skriva en annan dag, för nu har jag suttit här alldeles för länge. Dags att göra nåt vettigt också, som att ta sig iväg och leta madrasser till vår nya soffsäng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar